← Tillbaka till bloggen

Borgfängelser: oublietter och fängelsehålor

Oublietten – det franska ordet för glömska – är ett av medeltida borgarnas mest kusliga begrepp. Föreställningen om ett litet, mörkt hål under borgkällaren varifrån en fånge inte kunde ta sig upp och där han långsamt glömdes bort av sina fångvaktare har fascinerat och skrämt generationer av borgbesökare. Som med så mycket i borghistorien är sanningen mer komplex och mer nyanserad än populärföreställningen – men den är inte desto mindre mörk.

Det medeltida borgfängelset är inte en enda enhetlig institution. Det sträcker sig längs ett brett spektrum av förhållanden, från de mest eleganta och nästan villagörande inspärrningarna av välborna politiska fångar till de brutala arbetsförhållandena för vanliga kriminella och krigsfångar. Att förstå spektrumet kräver att man förstår hur medeltida samhällen uppfattade fångenskapen och straff.

Fångenskapens funktion i det medeltida samhället

Det medeltida fängelset hade en annan primär funktion än det moderna. I modern rättsuppfattning är fängelset framförallt ett straff i sig – en form av frihetsberövande som är straffet. I det medeltida samhället var fängelset primärt ett förvaringsutrymme – en plats att hålla en fånge tills rätten avkunnat dom (avrättning, plikstegelse, bötesbetalning eller frigivning) eller tills ett lösenbelopp betalats. Fengelset som straffform i sig är en modernare företeelse.

För välborna fångar var inspärrning i en borg en förhandlingspunkt i det feudala systemet. En riddare tillfångatagen i strid hade rätt till en behandling i enlighet med sin rang, en rätt till lösenförhandling och en förväntan att hållas i förhållanden som inte skadar hans hälsa. Att mishandla en välborn fånge var inte bara omänskligt – det var ett brott mot den feodala kodexen och potentiellt en krigsförklaring mot fångens suzerain.

De kända inspärrningarna

Historien om välborna fångars tid i borgfängelset är fylld av fascinerande detaljer. Richard I av England hölls fången i Dürnstein Castle vid Donau 1192-93 efter ett illasinnat möte med hertig Leopold av Österrike – en inspärrning som kom att kosta England en enorm lösepenning men som genomfördes under förhållanden anständiga för en konung. Legenden om trubaduren Blondel som sökte sin herre längs Donaus borgar är senare romantisering, men kärnfaktat om den kungliga fångenskapen är verifierad.

Mary Queen of Scots tillbringade delar av sin långa engelska fångenskap i Tutbury Castle i Staffordshire – ett verkligen obekvämt slott med drag, fukt och olämpliga förhållanden som hennes anhängare fann stötande. Men hennes villkor ändrades successivt beroende på den politiska konjunkturen, och hon tillät sig att ta emot besök, skriva brev och leda ett begränsat socialt liv.

Mörkare utrymmen: fängelsehålorna

För vanliga fångar – kriminella brottslingar, tillfångna soldater av lågt stånd, misshagliga individer utan politiskt skydd – var borgfängelsets förhållanden dramatiskt annorlunda. Källarrumsrna i många borgar, ofta kallade dungeons av den engelsktalande borgbesökaren (ordet har sina rötter i det franska donjon, dvs kärntorn), var mörka, fuktiga och trångbodda utrymmen med minimalt med ljus, ventilation och sanitet.

Tower of London är det engelska borgarfängelsets mest kända exempel och rymmer inom sina murar en historia av inspärrningar av praktiskt taget alla samhällsklasser och politiska situationer – från Anna Boleyn och Thomas More till Walter Raleigh och Rudolf Hess under andra världskriget. Inspärrningens villkor varierade enormt: Raleigh tillbringade sin tid i Tower med relativ komfort, med tillgång till böcker, papper och besök av sin familj. Andra fångar led i mörka celler under Tower.

Oublietten: myt och verklighet

Oublietten som specifik institution – en grop med enda ingång uppifrån, avsedd för att permanent isolera och glömma en fånge – existerar, men är sällsynt och kanske inte så vanlig som turismberättelserna antyder. Chillon Castle vid Genèvesjön visar en kolumn i sin källare varifrån legenden berättar att fångarna kedjades vid pelarbasen. Warwick Castle, Carcassonne och otaliga andra borgar visar liknande "oublietter" till beundrande besökare.

Det faktiska bruket av dessa utrymmen varierade. Vissa var faktiskt gropar avsedda för tillfällig isolering av oroliga fångar. Andra är cisternhål, lagringsgropar eller källarutrymmen som efterhand omtolkats av romantikens och turistindustrins berättarvilja till dramatiska tortyrrum. Den arkeologiska forskningen antyder att det genuina, permanenta glömningsfängelset var mer undantag än regel – inte av humanitära skäl utan av praktiska: en fånge man glömmer bort är ett bortkastet lösenbelopp.

Fängelselivet och fångars strategier

Välborna fångar i medeltida borgfängelser var inte passiva offer för sin inspärrning. De förhandlade om sina villkor, sökte allierade utanför murarna, skickade hemliga brev och planerade ibland lyckade flykter. Giovanni di Bicci de' Medicis affärer sköttes under en period från ett borgfängelse av en medhjälpare utanför. Jeanne d'Arc, hållen i Bouvreuil Castle i Rouen under sin rättegång 1431, försökte fly vid minst ett tillfälle.

Flyktar ur borgfängelser är ett återkommande tema i medeltida historia, och framgångsrika sådana kräver som regel insiders hjälp, mutor till vakter, verktyg smugglade in i matrationer eller kläder, och en god portion tur. Borgkomplexets defensiva arkitektur, utformad för att hålla angripare ute, fungerade med ungefär samma effektivitet för att hålla fångar inne.

Hitta borgar med bevarade fängelseutrymmen och inspärrningshistorier på kartan och besök de platser där medeltidens straffpraktik är mest handfastat berättad.

Borgfängelset är i slutändan en spegel av det medeltida samhällets komplexitet: ett system där straff och förhandling samexisterade, där rang och resurser bestämde upplevelsen av inspärrning, och där den mörkaste källarens berättelse talar om de djupaste aspekterna av feodal makt.