← Tillbaka till bloggen

Blarney Castle: historien och vältalighetsstenen

Varje år klättrar hundratusentals besökare upp för de mörka spiraltrapporna i ett halvt förfallet irländskt kärntorn, böjer sig bakåt över en öppning i en murkanten mer än tjugo meter ovanför marken och pressar läpparna mot en grön kalkstensplatta. Ritualen – att kyssa Blarney-stenen – är en av de mest inrotade turistritualer i hela Irland och ett lysande exempel på hur historisk legend och kulturell marknadsföring samverkar för att skapa en plats med global igenkänning. Men borkom stenen ligger en castle med en genuint fascinerande historia, rotad i maktpolitiken i Munsterprovinsens medeltida Irland.

Blarney Castle ligger ungefär åtta kilometer nordväst om Cork och tillhörde i flera sekel familjen MacCarthy, en av de mäktigaste gaeliska dynastierna i södra Irland. Det torn som fortfarande dominerar platsen uppfördes på 1400-talet och är ett av de bäst bevarade medeltida kärntornen i Irland, trots att den omgivande slottsanläggningen till stor del förfallit till pittoreska ruiner.

MacCarthys välde och tornets uppförande

Gaeliska Irland var under medeltiden uppdelat i ett lapptäcke av lokala kungadömen och storfurstendömen, och Munster dominerades av rivaler som MacCarthy och O'Brien-dynastierna. Cormac MacCarthy byggde det nuvarande stentornet runt 1446 på platsen för tidigare trä- och stenbefästningar. Tornet är en typisk irländsk kärntorntyp, fyrkantig och massiv, med murar upp till fyra meter tjocka och en höjd av nära tjugosex meter.

Tornet innehåller en serie kammare staplade ovanpå varandra förbundna med smala trappor, ett bastu-rum, ett storhall och privata gemak. En nyckeldetalj är de välkända machicoulierna – utskjutande stenbryggorna med hål i golvet längs murkrönet – varifrån försvararna kunde kasta stenar, hälla kokande vätska eller skjuta pilar på angripare nedanför.

Vältalighetsstenens ursprung

Legenden om Blarney-stenen är mångfacetterad och motstridande. Enligt den mest populära versionen var Cormac MacCarthy på väg att konfronteras med en rättstvist inför den brittiske kungen och bad den irländska gudomen Clíodhna om hjälp. Gudomen rådde honom att kyssa den första sten han stötte på följande morgon, vilket han gjorde – och fann att han sedan kunde tala sig ur varje situitation med övertygande vältalighet. En annan legend kopplar stenen till Skottland och påstår att den är ett fragment av Skottlands berömda öde-sten, skänkt till en irländsk hjälte som hjälpte Robert Bruce vid Bannockburn 1314.

Den historiska kopplingen till vältalighet tycks ha sitt ursprung i en verklig episod i senkeltid irländsk politik. Under drottning Elisabets I tid i England pressades de irländska cheferna att lämna sina marker i kron och ta emot dem som feodala gods. Cormac Teige MacCarthy, baron av Blarney, lovade gång på gång att uppfylla kraven men undvek systematiskt att faktiskt skriva under något. Drottningen, trots allt frustrationen, ska ha sagt att hans förklaringar var "Blarney – det är allt Blarney; vad han säger menar han aldrig." Härifrån fick det engelska ordet blarney sin allmänspråkliga innebörd av smicker och inlindad prat.

Borgens öden efter MacCarthys tid

Blarney Castle konfiskerades av kronan under Cromwells irländska kampanj på 1650-talet. Det Jeffreys-familjen, walesiska immigranter som kom med Cromwells trupper, fick egendomen och byggde ett ny manorbyggnad intill det gamla tornet under 1700-talet, känt som Blarney House. Den nuvarande versionen av Blarney House är ett nyskolastiskt gottiskt byggnadsverk uppfört 1874 och fungerar fortfarande som privatbostad för familjen Colthurst, som äger egendomen idag.

Under 1800-talets romantiska rörelse blev Blarney Castle en populär destination för irländsk kulturell nostalgi och turism. Thomas Moore's sångtext "The Groves of Blarney" och andra irländska ballader bidrog till att cementera platsen i den kulturella fantasin. Den organiserade turismen med biljetter och guider etablerades successivt under 1900-talet.

Stenarnas läge och den fysiska utmaningen

Vältalighetsstenen sitter inbyggd i murens insida vid krönet av tornet, på en plats som kräver att den besökande lägger sig på rygg och lutar sig bakåt och nedåt för att nå stenen med läpparna. Upp till mitten av 1900-talet hölls man vid anklarna av en annan person; numera finns räcken av smidesjärn att hålla sig i. Stenen är klart synlig, blank av alla kyssar och med en distinkt grönaktig beläggning.

Vad stenen faktiskt är i geologisk mening är oklart. Den är inbyggd i den västra muren och av samma kalkstenstyp som resten av tornet. Ingen av de romantiska legenderna – skotsk öde-sten, bibelsten, gudinnegåva – har historiskt stöd. Men det spelar naturligtvis mindre roll för de hundratals besökare som varje dag köar för att utföra ritualen.

Omgivningarnas attraktioner

Runt slottsruinen breder sig den välskötta Blarney Estate ut sig med ett antal trädgårdar av stor skönhet och intresse. Rock Close är det mest mystiska av dessa: en samling mossbeklädda stenar och klipphyllor nedanför slottet som sedan 1700-talet har rykte om sig att vara ett forntida druidcentrum. Humorns och häxornas trappa, förbannelsestenen och de väl namngivna stenformationerna är populära attraktion för dem som vill förlänga besöket.

Blarney Woollen Mills, inrymd i en gammal kvarnanläggning alldeles vid parkens ingång, är ett av Irlands mest välkända textilemporier och ger ett inslag av modern irländsk hantverk och kulturkonsumtion till besöket.

Blarney idag

Blarney Castle är ett av de mest besökta turistattraktionerna i hela Irland och drar uppemot 400 000 besökare per år. Familjen Colthurst förvaltar egendomen med omsorg och finansierar den löpande restaureringen av tornet och trädgårdarna med inträdesintäkterna. Kärntornet är tillgängligt för klättring, och utsikten från murkrönet erbjuder vidsträckta vyer över County Cork.

Hitta Blarney Castle och andra irländska medeltidsborgar på kartan och planera en rundtur bland öns rika fortifikationsarv.

Borgen påminner oss om att ett slotts rykte inte alltid behöver bygga på krig och politisk dramatik. Ibland är det en grön sten, en halvt otrolig legend och ett folk med sinne för berättandets konst som gör en plats odödlig.